Anna

Att skriva det här inlägget är så otroligt svårt. Det gör ont, är fruktansvärt plågsamt, samtidigt som jag vet att det måste göras. Precis som alla andra sätt att förmedla det jag måste säga, är det här det allra svåraste. Hur berättar man egentligen om sin dotters död?

 

Jag som skriver nu heter Sofia och jag är mamma till Anna och hennes två syskon. Jag ska berätta om det allra svåraste, om det där som gör ondare än ondast. Jag vill inte, men jag måste berätta om det som gör mitt och min familjs liv nästan omöjligt att leva. Jag måste berätta om min dotters död. 

 

Den 22 juni, midsommardagen, en lördag med gråmulen himmel och framsprickande sol, duggregn, ösregn och blåst, är den allra värsta dagen i mitt liv. Det var den lördagen Anna, tillsammans med sina vänner var på Öland för att fira midsommar, de skulle vara där hela helgen, och vi litade på att hon skulle äta, eller kanske struntade i om hon inte skulle göra det just den här helgen. Just de här dagarna skulle hon få prova på att vara lycklig. På kvällen ringde två av Annas vänner till oss i panik. Vi var säkra på att hon svimmat, som hon så ofta gjorde, och tog det därför relativt lugnt in till akuten. Vi hade inte en aning om att vårt liv redan då var vänt upp och ner. När vi kom dit var det redan för sent. Klockan 23.48, lördagen den 22 juni somnade vår Anna in för alltid. Det regnade, och ambulansen hann aldrig komma in till lasarettet. Orsaken var ett hjärtfel, uppkommet från anorexin, från den konstanta svälten och den ständiga träningen. Ett hjärtfel, en glömd kvällstablett för just detta felet, antidepressiva och ångestlindrande precis som vanligt, och så två glas vin på det. Det var allt som krävdes för att vår vackra flickas liv skulle ta slut just när det höll på att börja. 

 

Att bli berövad den dotter man sett växa upp, det barn man burit, fött, uppfostrat och älskat mer än någonting annat är det allra värsta som kan drabba en människa. Att förlora ett barn som äntligen fått börja blomma ut, efter år av svält, ångest, depression och suicidtankar är snäppet värre. Särskilt med tanke på att vi vet att det inte var hennes eget val. Äntligen hade Anna funnit livsgnistan och viljan till att leva igen, iallafall till att verkligen försöka, och så hände det här. Det var ju först nu vi kunde lita på henne. Anna pratade ofta om att hon verkligen ville bli frisk på riktigt, och hon kämpade verkligen för det. Hon ville må bra på insida och utsida, och vi tror henne för så levande som hon varit nu, har hon inte varit sedan anorexin tog sig in för sex år sedan. Som förälder får man inte tänka så, men ett tag var både jag och Annas pappa säkra på att vi aldrig skulle få se på någon bal, aldrig vara med om hennes student, eller aldrig mer se glittret i hennes ögon. Vi är stolta och lyckliga över att iallafall ha fått uppleva dessa ögonblick, och så många fler tillsammans med vår fina Anna. Jag är oändligt tacksam över att ha fått ha denna underbara flicka i mitt liv och över att ha fått uppleva så mycket tillsammans med henne. 

 

Det är svårt att beskriva sin dotter, en dotter som inte längre finns ibland oss, på ett sätt som ger henne rättvisa. Det finns två Annor, sjukdomens Anna, och friskhetens Anna, båda ganska så lika, men den friska så mycket friare. Den friska Anna, som äntligen var påväg tillbaka. Anna är, eller var, alltid så tydlig. Ärlig och rak, det är aldrig en massa krusiduller eller bortförklaringar, utan rakt på sak, och en hel massa ifrågasättande, fast på ett bra sätt. Hon märks alltid i allt hon gör, det går inte att leva ett stillsamt liv med henne. Hon var rastlös och nyfiken, ville alltid se någonting mer, samtidigt som hon var en perfektionist utan dess like. Det var den vägen som anorexin tog sig in på. Glad var hon för det allra mesta, vår lilla tös, förutsatt att hon mådde bra. Det har gått snart två månader helt utan Annas skratt, ständiga prat och nyupptäckta glädje. Det har varit de allra värsta månaderna i vårt liv. Tomheten och hennes frånvaro gör sig påmind varenda minut, i allt som sägs eller görs. Varenda tanke fylls av henne liksom varenda sak jag och hennes pappa kan se här hemma. Hon har satt sin prägel på allt. Hon märks alltid, i allt hon gör. 

 

Vår Anna kommer alltid fattas oss och så många andra. Jag kände att jag behövde berätta det här, på Annas egen sida. Den sida som jag egentligen inte skulle veta fanns, där jag faktiskt inte kommer läsa ett enda inlägg, av respekt. Jag vet att Anna inte hade uppskattat det, och just nu tänker jag respektera henne. Det finns ingenting annat jag kan göra för att hjälpa henne.